Några historiska återblickar
Flygjournalisternas Klubb bildades 1941, mitt under brinnande krig.
Initiativtagare var dåvarande flygstabschefen och sedermera flygvapenchefen
Bengt Gson Nordenskiöld, en strong och karismatisk men samtidigt fruktad
general. Hans relationer till massmedia är inte närmare kartlagda, men det
kan nog anses för troligt att bildandet av FJK styrdes mera av praktiska
hänsyn än en önskan att flirta med flygjournalister för den personliga
imagens skull.
På Nordenskiölds tid fanns specialiserade flygjournalister på de flesta
större medier, vilka som enda uppgift hade att bevaka utvecklingen på
flygets område och flygkriget över Europa. Den förste av dessa
ämnesinriktade flygjournalister var signaturen Beson som omkom i
Hindenburg-olyckan 1937. Han följdes i spåren av bland andra Hans Ostelius,
Gunnar Knutsson och Hans G Andersson, för att nu nämna några.
Nordenskiölds tanke med FJK var att vid regelbundna pressträffar förmedla s
k förtrolig information. Det innebar att ge bakgrundsinformation "endast för
tjänstebruk" - icke avsedd för publicering - till betrodda och etablerade
flygjournalister rörande fattade beslut och inträffade händelser. Syftet var
primärt att undvika ryktesspridning. Det fungerade väl, och FJK var verksam
under hela kriget, till ömsesidig belåtenhet.
Efter kriget hamnade emellertid FJK mer eller mindre i träda. Behovet av
klubben kändes inte lika starkt. Efter ca 15 år gjordes dock ett försök att
väcka nytt liv i klubben. De som låg bakom var flygvapnets dåvarande
presschef Gösta "Nutte" Norrbohm och Saabs legendariske
informationschef Hans "Tomten" Andersson. Klubben fick genomslag i
olika sammanhang. 1962 överlämnade sålunda FJK en fin silverpokal till
flygvapnet som pris i flygmilitär femkamp. Pokalen hade tillhört
"flygbaronen" Carl Cederström som fått den av Gävle stad 1911. Den
riktiga nytändningen för klubben kom emellertid hösten 1971 när Ulf
"Ulle-Bulle" Björkman tillträdde som presschef. Så här skriver han
i sin bok "Ett liv i det blå":
"Första tiden på pressavdelningen ägnade jag åt att försöka sätta
sprätt på en del avsomnade aktiviteter. Jag talade nämligen regelbundet med
min svärfar Bengt Nordenskiöld och han berättade för mig hur han startat
Flygjournalisternas Klubb under kriget. Han avsikt var att få ett, som han
uttryckte det, pålitligt forum där han kunde tala fritt under förutsättning
att bara det han ville publicerades. Dagens journalister skulle inte tro sina
öron och man berättade hur Nordenskiöld styrde och ställde med sina lojala
redaktörer. En av mina första åtgärder blev att forska rätt på denna
illustra församling. Klubben fanns kvar, om än bara på papperet. Med hjälp
av några veteraner, HQT Holmquist och Yngve Norrvi, fick jag till stånd ett
pånyttfödelsemöte på Gyldene Freden. Jag vill inte påstå att entusiasmen
var så där särskilt stor. Här skulle inte några suspekta, nyutnämnda
presschefer komma och göra sig breda. Men med en varsam hantering fick klubben
så småningom luft under vingarna och firade 1992 sitt 50-årsjubileum."
Så långt Ulf Björkman, som följdriktigt kallades som FJK förste
hedersmedlem.
Under de första åren efter "pånyttfödelsen" var
intagningskraven i klubben mycket stränga. De sökande hade att i sin ansökningshandling mycket noga
redogöra för sina flygjournalistiska meriter. Ansökan skulle därefter
tillstyrkas av två tidigare medlemmar. Men inte nog med det. Den sökande
hade att vid ett medlemsmöte muntligen inför övriga medlemmar redogöra för
sina meriter och sin vandel innan valet bekräftades. Närgångna frågor
ställdes av framförallt äldre flygjournalister. Det var ofta en något
svettig sökande som genomled denna skärseld, men efter att medlemskapet
beviljats upptogs adepterna med hull och hår i församlingen. Det var många
mentorskap som etablerades tack vare FJK.
Efter hand beviljades emellertid medlemskap även för informatörer i
flygbranschen, flygfotografer och turistjournalister, somliga understundom
med synnerligen vaga begrepp om flyg. Detta ledde till konflikter inom
klubben. En annan konflikt rörde äldre medlemmar som var med i FJK av främst
umgängessociala skäl och vilka hade den aktiva karriären bakom sig. De
tenderade att bli fler och fler. Vid ett årsmöte i slutet av 1970-talet
inlämnade därför de yngre och aktiva medlemmarna en motion till styrelsen
där de föreslog ett aktivt och ett passivt medlemskap med differentierade
medlemsavgifter. Förslaget röstades dock ner under stort tumult.
Fortfarande inväljs nya medlemmar genom rekommendation. Systemet har
egentligen aldrig ifrågasatts. Invalsförfarandet, tunga journalistiska namn
i medlemskadern och en historia med anor gör att FJK än idag ses med aktning
av flygbolagen, flygindustrin, flygförsvaret och flygbranschen i övrigt.
Klubben hade 145 medlemmar vid ingången av år 2003, spridda över hela landet.
Lennart Berns
Flygskribent i Nationalencyklopedin
Invald i FJK 1973
|
